freakum dress

Det känns som att jag utan tvekan ligger inför döden. Min kropp orkar ingenting, min näsa bara rinner och mitt huvudsprängs. Bara tanken på att sätta mig på tåget till Lund får mig att vilja spy.
Igår hade jag iallafall en trevlig stund med Michelle i helsingborg, vi satt på det as coola stället Shakespeare. Så sjukt mycket folk och as bra musik, dom spelade bl.a boten anna.
Hemvägen var riktigt mysig faktiskt, det var spya över hela golvet som folk trampade glatt i, mannen bakom mig luktade bara svett och jag och michelle satt och klöktes. Mannen som satt sätet bredvid hade med sig en liten stänkare på bussen också, 1,5 liters konjak skulle jag gissa på. Där satt han och klunkade i sig imellan åt och jag var tvungen att kolla ut genom fönstret.
Jag hade också ont i huvudet, såklart.

true daaat

cause every choice is a new mistake,
every turn every step i take
to escape from your memory
seems impossible for me.

i run away but i can’t let go
i said I don’t but i need you so
every thought in my head says no
but i can’t let go
and everywhere all i see is you
i don’t care what i have to do
i’m a mess and it starts to show

you can be mad about how things went, but in the end, you have to let go

Då är man tillbaka till Sverige, imorgon har jag varit i Sverige i en månad och det känns sådär.
Jag saknar min familj i USA och jag vill krama mina grabbar. Nu när man är hemma och slängs in i livet igen och allting är precis som det var innan.
Mina känslor är till höger och vänster, oftast är jag inte så glad som jag hade hoppats på att vara. Jag kommer ihåg när jag satt i min säng och verkligen längtade hem. Till vad? Min familj, mina vänner. Dom riktiga vännerna finns kvar, vad man än gör.
På måndag ska jag jobba, första gången sen jag kom hem. Jag hoppas att jag får många timmar så att jag kan spara pengar och göra någonting i sommar.

Jag är deppig, ja.

It's a funny thing coming home. Nothing changes.
Everything looks the same, feels the same, even smells the same.
You realize what's changed, is you.